I 394 dagar var Klas Ingesson manager för IF Elfsborg. Det var 394 dagar då det hände mycket för IF Elfsborg och personerna i vår supporterkultur. Vi fick uppleva födsel, död, glädje, stolthet och bengaldebatter. Detta är min högst personliga berättelse om de 394 dagar som har präglat IF Elfsborg och mig i fyra år. Detta är berättelsen om varför jag aldrig tycker att vi ska glömma Klas Ingesson.

Liege – i början av en resa mot slutet

“Vi gick mot gaten. Jag försökte hålla masken. Igen. Den här gången gentemot spelarna och ledarna i Elfsborg”

Det var Klas Ingessons ord i sin bok om tankarna han hade efter ha fått besked att cancern hade blivit värre igen. Han fick beskedet i december 2013, precis innan han skulle kliva på flyget till Belgien och IF Elfsborgs match mot Standard Liege.

I Borås gjorde många supportrar sig redo för årets sista match. Det var en rekordsäsong som innehöll rekordmånga matcher. Nästan 50 tävlingsmatcher spelades det året, då vi via vårt Champions League-deltagande senare hade fått chansen att spela gruppspel i Europa League. Guliganerna skickade bussar till alla matcher i Europa League-gruppspelet, och Liege var inget undantag. En femton timmar lång bussresa till Belgien väntade.

Det var året efter föreningens senaste SM-guld och inför säsongen hade vi storsatsat och värvat in flera tunga nyförvärv där Mohamed Bangura var det som stack ut mest. I supporterled var det trots Europaframgångarna en liten bitter syn på säsongen där i december och mycket av diskussionerna handlade om Jörgen Lennartsson som fick sparken som manager i september 2013. Där klev Klas Ingesson in ihop med barndomsvännen Peter Wettergren och fystränaren Janne Mian för att ta ansvaret att leda laget under hösten.

De många matcherna och situationen kring IF Elfsborg stärkte supporterled något oerhört. Exempelvis hade ett stort gäng tjejer tagit plats i våra bussar, där halva bussen till Liege var just tjejer. Gulsvarta Systrar hade precis bildats och den där gemenskapen vi alltid hyllar i supporterled var starkare än något jag tidigare hade upplevt. Vi åkte Europa runt i Nitta Busstrafiks bussar och som förebild hade vi fått den bäste att följa, Klas Ingesson.

Vår startelva i matchen mot Liege innehöll sju spelare som hade gått igenom våra egna ungdomsled där majoriteten hade fostrats av Klas Ingesson. Den där cancersjuka managern som även nästa år skulle fortsätta styra vår skuta.

IF Elfsborg vann matchen med 1-3, vilket var en otrolig bedrift. Standard Lieges ultras var rosenrasande över många saker och matchutvecklingen blev droppen. Supportrarna lämnade arenan i en protest och vi var i ett ordentligt lyckorus på andra sidan.

“Anton Andreasson skjuter för att döda”

“Det här ger bra signaler till de nyuppflyttade killarna som inte är jättemycket yngre än jag, att de ser att jag är kapten. Det visar att det inte är omöjligt att slå sig igenom och ta en stor plats i laget. Min roll i laget har vuxit hela tiden, från det att jag startade min första match i allsvenskan 2010 tills idag när jag får det här ärofyllda uppdraget.”

Johan Larsson berättar för elfsborg.se om sin nya roll som lagkapten. Det var Johans fjärde säsong i Elfsborg och han hade gått ifrån att vara anfallare i U21 via högermittfältet till att bli en högerback som höll landslagsklass. Kaptensvalet förvånade många, då Johan verkligen inte kändes som en spelare som var kaptensmaterial.

Anders Svensson hade tidigare varit kapten. En roll det kändes som han ofta hade svårt att ta till sig. Han pratade ofta om att andra gärna kunde ta den där bindeln. Under 2013 hade också handlat mycket om det där kontraktet som Jörgen Lennartsson inte helt verkade vilja förlänga.

Tävlingsmatchsäsongen 2014 inleddes med en enkel 3-0-seger över Östersund hemma på Borås Arena i cupen. Men den matchen som rivstartade säsongen var Rynninge IK borta i cupen. Matchen spelades i Örebro på Eyravallen och Guliganerna skickade många supporterbussar.

Liberalernas kommunalråd Morgan Hjalmarsson var den som präglade mycket av samtalen vid den här resan. Morgan hade spelat in klipp där han stod maskerad på Borås Arena och pratade om maskeringsförbud. Detta pga den då mycket heta bengaldebatten. Hela Supportersverige hade skrattat åt detta under vintern och även gulsvarta supportrar tyckte att hela situationen var lustig. Morgan skulle senare även maskera sig i talarstolen under ett kommunfullmäktigemöte. Ett av priserna i bussquizet till denna match var en Hawaii-skjorta med namnet “Mogge-skjorta”. Det andra priset var ett par knickers signerade av vår tidigare lagkapten Martin Andersson som hade lagt av efter 2013.

Klas Ingessons sjukdom hade förvärrats och han hade både rullator och rullstol vid matcherna och träningar. Ett inslag i Nyhetsmorgon där han visar upp sin vardag berör hela Sverige. Det finns ingen tillstymmelse till uppgivenhet och vår manager visar upp en enorm pondus och vilja när han pratar med Nyhetsmorgons Jesper Börjesson. Vi alla förstod att sjukdomen var värre, men det var inte någon som helt talade ur skägget om hur det verkligen var.

Matchen mot division 3-laget Rynninge vanns med 5-0 och förutom Nilsson, Hauger och Ellegaard så var resterande startelva egna Elfsborgsspelare. Rohdén, Frick, Holmén, Larsson och Andreasson hette våra målskyttar. Just Anton Andreassons mål kommer flera minnas lång tid framöver. Det var ett hårt skott i krysset som gick i mål via stolpen. Alla gulsvarta supportrar dammade av ramsan som sjöngs på 90-talet till Antons pappa Stefan. Några dagar senare stod också två representanter ifrån Gulsvarta Systrar och sjöng “Anton Andreasson skjuter för att döda” i P4 Sjuhärads morgonprogram.

Premiärproblem – dödsfall, benbrott och förlust

“Jag gick runt bland killarna i omklädningsrummet och klappade om dem. Jag tycker vi gjorde en jädra bra andra halvlek och visade vad vi går för så jag gick där och peppade dem. Jag stod lite böjd över Anders tror jag det var när knäet vek sig. Som tur var stod jag halvböjd men ramlade bakåt och in i en stol”

Den allsvenska premiären mot Åtvidabergs FF är avklarad och det blev en förlust med 1-2. Per Frick hade bösat in ett sent reduceringsmål, men det räckte inte. Efter matchen ramlade Klas Ingesson ihop i omklädningsrummet och fick därefter åka ambulans pga benbrott. Citatet ovan är ifrån elfsborg.se.

Hela Fotbolls-Sverige var i stor chock efter händelser dagen innan vår allsvenska premiär. Innan matchen mellan Helsingborgs IF och Djurgårdens IF dog den blårandiga supportern “Myggan” vid Kärnan efter en supporterkonfrontation. Allting var mycket tragiskt och det var svårt att ladda om inför egen allsvensk premiär.

Vår allsvenska premiär spelades en måndag klockan 19.00, vilket irriterade väldigt många supportrar. Det borde vara olagligt med allsvenska premiärer på måndagar.

Guliganernas ordförande Anders Hultin var hett villebråd och telefonen ringde hela dagen. Han skulle vara med i tv, radio och tidningar. Alla ville ha åsikter kring det som hade hänt i Skåne och det planerades också massvis av manifestationer. Allt gick mycket snabbt och vi alla var inte enade om allt, så det var väldigt många snabba beslut och också väldigt många samtal om saker där alla inte var överens kring manifestationer. Hela min bussresa handlade om att prata i telefon med supportrar i andra bussar. Omskakande dag helt enkelt.

Efter matchen fanns det självklart irriterande supportrar. Vi förlorade trots allt mot Åtvidaberg, vilket är ett lag vi borde ha vunnit över. Men den där känslan vändes fort, då Klas Ingesson vandrade med en rullator över planen mot oss. Vid sin sida hade han Peter Wettergren. Båda applåderade oss i klacken.

På hemresan släppte BTs David Axelsson nyheten att Klas hade ramlat ihop i omklädningsrummet, för att sen föras till Linköpings sjukhus. Samtalen om Klas Ingesson verkligen skulle leda ett allsvenskt lag tog fart på många ställen. Var det rätt av Elfsborg? Var detta ansvarsfullt agerande av en elitförening? Frågorna var många. Janne Hansson på Borås Tidning tyckte att IF Elfsborg agerade oansvarsfullt och Klas Ingesson var rosenrasande på Janne Hansson. Det resulterade i ett öppet brev ifrån Klas på elfsborg.se. Ett brev som Bosse Johansson fick skriva om helt och hållet, då Klas inte var nådig i sin kritik mot Jannes åsikter.

Några dagar senare väntade hemmapremiär på fredagen. Guliganerna firade hemmapremiär med tacos till uppladdning och stämningen var på topp. Matchen slutade 3-1 och mest ihågkommet ifrån matchen är Johan Larssons raket rätt upp i krysset. När man ser repriserna hör man hur Jonas Dahlqvist går upp i falsett. Det var kapten Larssons första mål för säsongen, men inte det sista.

Efter segern över Häcken rullade Janne Mian fram Klas Ingesson i en rullstol mot oss i klacken. Trots Klas Ingesson hade brutit armen var han med på bänken, och även denna gång ville han tacka oss. Denna känsla går inte att beskriva, som så mycket annat som hände 2014. Hela natten firade gulsvarta supportrar runt om i Borås. Puben Lilla Bränneriet var full till bristningsgränsen och folk stod på både bord och annan inredning för att sjunga och dansa.

Cupseger och fler brutna ben

“Vi skulle göra det för Klas och fan vad de gjorde det”

För tredje gången i föreningens historia fick IF Elfsborg fira cupguld. Orden ovan är Janne Mians ord ifrån SVTs livesändning. En intervju Janne fick ta då Klas inte kunde närvara vid matchen. Efter Åtvidabergs-matchen hade Klas närvarat vid alla matcher, men några veckor innan cupfinalen ramlade han ur sin rullstol i halvtidspausen i matchen mot IFK Göteborg och ådrog sig ännu fler benbrott. En helt osannolik otur hade drabbat Klas.

Jag själv ansvarade för resorna i Guliganerna och denna månad var nog den mest intensiva perioden i mitt ideella liv. Vi skickade säkerligen uppemot 25 bussar till matcher som Falkenberg, Uppsala och Göteborg. Min egen telefonlinje med kollega Kennet Johansson och Nitta Busstrafik brann nästan upp. Dessutom gjorde vi satsningen att skicka ett tåg till Stockholm för cupfinal.

Dagen innan cupfinalen åkte jag och pappa till tågbolaget för att styra upp lite praktiska saker. Min pappa pratade med tågbolagets representant och berättade att vi Elfsborgare minnsan var bättre än GAIS supportrar som hade misskött sig på tågbolagets tidigare resor. Jag själv hade aldrig varit med och åkt tåg till bortamatch, och framförallt hade vi ingen som hade varit med och arrangerat en tågresa tidigare. Vid bussresor brukar man alltid ha en bussvärd som tar ansvar för varje buss. Sånt hade vi inte tänkt på inför tågresan och vi var bara några få som tog ansvar för ett 18 vagnar långt retrotåg som inte ens fick plats på centralstationen i Borås. Innan Hallsberg hade två rutor gått sönder och någon hade dragit i nödbromsen så cirka 40 bromsar gick sönder. Bromsar som tillverkades i Hitlers Nazi-Tyskland på 30- och 40-talet.

Klas Ingesson hade haft en oerhörd närvaro och påverkan på oss under våren. Han hade fortsatt att rulla fram till våra sektioner i sin rullstol för att tacka oss. Man fortsatte notera att han förändrades. Bland annat svullnade hela hans ansikte upp och vi alla förstod åt vilket håll det gick.

Att inte Klas Ingesson kunde närvara vid cupfinalen dominerade medias rapportering ihop med att Anders Svensson missade matchen pga skada. En annan diskussion var att intresset för cupfinalen var svalt. Bara 3423 åskådare tog sig till matchen och vi som kämpade stenhårt dag och natt för att få dit publik fick bara läsa om hur få och dåliga vi var.

Innan cupfinalen kom tre Helsingborgssupportrar vandrade förbi vårt insläpp precis innan match för att söka konfrontation. Samma supporterskara hade året innan tagit sig till Borås tidigt på morgon för att ta över vår pub och söka konfrontation. Då attackerade man även vårt insläpp innan match. Denna cupfinal spelades cirka två månader efter en supporter hade dött i samband med en supporterkonfrontation i just Helsingborg. Osmakligt är verkligen ett ord värt att nämna här.

Lasse Nilsson sköt in 1-0 till Elfsborg och cupsegern var vår. Supportrar ville fira ihop med spelarna, men kravallpolis valde att attackera vår sektion med pepparspray och batonger. Segern som skulle firas resulterade i både tårar och blåmärken. Enbart en supporter kom in på planen, och det var min vän Anders. Han blev senare inlåst i ett rum i Friends Arena för att glömmas av. Vi fick till slut med oss Anders hem så det kunde det firas på hemresan. En ihågkommen hemresa. Som med allt annat under 2014.

“Vi ska bli föräldrar nästa vår.”

“Anders sitter kvar i bilen och kommer in till matchstart. Jag måste ta en sak med dig snabbt. Vi ska bli föräldrar nästa vår.”

Precis innan matchen mot Kalmar FF hemma på Borås Arena kommer min vän Emelie Haglund, numera Hultin, fram till mig. Vi tar snacket utanför Elfsborgsläktaren och Anders Hultin som är ordförande i Guliganerna och som kommer bli pappa till Mirissa i mars 2015 sitter kvar i bilen. Det är en oerhört omtumlande tid för mina vänner då Anders mamma Margareta precis har gått bort i cancer. På bara några få veckor fick familjen Hultin reda på diagnosen för att sen säga adjö. Margareta fick aldrig träffa sitt barnbarn och cancern har aldrig någonsin varit mer närvarande i mitt och många andras liv.

Till matchen mot Kalmar dyker 5926 åskådare upp och det är där och då den sämsta publiksiffran i en allsvensk match med Elfsborg på Borås Arena. Det är dessutom den första allsvenska matchen för Elfsborg där vi har under 6000 åskådare på Borås Arena. Matchen vinner vi med 2-0 och Johan Larsson gör ett av målen.

Allt fokus vid denna tid ligger på Europaspel och en cykelresa för oss i Guliganerna. Under sommaren har vi vunnit på straffar mot Inter Baku och badat i varma källor på Island efter ha slagit ut isländska Hafnarfjördur. På en bussresa hem ifrån Norrköping kom vi också på idén att cykla till bortamatchen mot Halmstad i slutet av månaden.

Klas Ingessons kamp mot cancer hade helt klart motiverat oss till att göra detta äventyr och utmaning. Vi visste helt ärligt inte helt vad vi gav oss in på med den där cykelresan. Folk kom med fallfärdiga cyklar och en cyklist fick till och med punktering när han cyklade till samlingen på Stora Torget i Borås. Den där uppfinningen cykelbyxor kände inte folk till, så det var ett gäng babianer som cyklade ned till Halland.

Jag själv ansvarade för allt det praktiska och körde bil för att rodda saker längs vägen. Det regnade konstant och vi glömde exempelvis att tänka på en sån enkel sak som att mat behövs när folk har cyklat en hel dag. Vi fick snabbt köpa några grillkorvar och steka på hastigt i en liten stuga i Ullared.

Det var en gnällig och jobbig helg som satte avtryck i många supportras liv. Vi klarade det, och vi fick med oss insikter som präglat mycket av våra liv efter det. Matchen slutade 1-1, där Sebastian Holmén missade en straff.

Torsdagen efter hade vi matchboll mot Rio Ave i ett avgörande Europa League-playoff. En gruppspelshöst stod framför dörren och vi skulle återigen få uppleva en sån där rolig höst med resor runt om i Europa. Vi hade med oss 2-1 ifrån hemmaplan och hade en bra matchplan in i bortamötet. 0-0 tog oss vidare till gruppspel, och 0-0 stod det i 92 minuter tills Esmaël Gonçalves sköt in 1-0 till Rio Ave i matchens sista spark. Vi åkte ut på bortamål i matchens sista minut och på innerplan såg det ut som att både Bosse Johansson och Klas Ingesson fällde tårar efter denna hemska upplevelse. Så nära. Så långt bort.

Bengaldebatten fortsätter och vi vinner över Malmö

“Det är ju bara att beklaga, det är otroligt negativt för fotbollen för det är inte legalt att ha pyroteknik på läktarna. Det jobbar vi stenhårt för att få bort, i samarbete med polisen, och de goda krafterna där Guliganerna absolut gör ett fantastiskt jobb.”

Orden är Stefan Andreassons i en radiodebatt mellan mig och Stefan i P4 Sjuhärad. Då Anders Hultin hade en oerhört tuff tid och redan hade valt att lämna ordföranderollen till kommande säsong, fick jag ta debatten och en större roll kring Guliganerna. Dagen innan radiodebatten hade en AIK-supporter tänt av en bengalisk eld inne i en polisbil och kommunalrådet Morgan Hjalmarsson hade verkligen belyst frågan i Borås.

Efter radiodebatten erkände Stefan att det var en tuff tid och Klas sjukdom präglade föreningen mycket. Det var inte heller lätt för mig och Stefan att ha en radiodebatt mot varandra, då vi annars alltid var vana att jobba mot samma håll i alla frågor. Även om vi inte alltid har kommit överens, så var det en konstig radiodebatt. Den radiodebatten lyfte upp mitt namn mycket och det resulterade sen i ett stort personligt fokus på mig. Det resulterade också i mängder av kritiska meddelanden till mig. Jag blev till och med tacklad i kassan på ICA i Knalleland. Året efter blev jag ordförande i Guliganerna.

Klas Ingesson deltog mindre och mindre på matcherna, och mycket handlade om hans sjukdom istället för matcherna. Under samma period gick Malmö FF som tåget och såg ut att försvara sitt SM-guld samtidigt som man lyckades ta sig ut i Champions Leagues gruppspel. Just då fick vi chansen att möta MFF i en lördagsmatch.

Vår SLO Eric Sjölin hade precis blivit pappa till den nya gulsvarta supportern Maja, vilket gjorde att han åkte med i bussarna till Malmö. Det gjorde också den unga supportern Eddie Djurberg. Under året hade Eddie sökt sig till vår supporterkultur och jag hade kontakt med både Eddies mamma och mormor, då de ville att jag skulle ha lite koll på Eddie vid matcherna. Även Eddie var cancersjuk, vilket gjorde det där med cancer om möjligt ännu mer påtagligt för allt och alla kring vår supporterkultur.

IF Elfsborg vann matchen med 2-1 mot MFF. Supportern Lennart Persson grät på läktaren och Janne Mian som fick vara huvudansvarig för laget då Klas inte kunde närvara hörde av sig till bussarna efter matchen och berättade om sin stolthet över oss och laget. Hela hemresan sjöng vi ramsor som Eric Sjölin hade komponerat.

IF Elfsborgs mål gjordes förövrigt av Johan Larsson. Det var Johan Larssons sista två mål under 2014 och till 2015 lämnade han oss för Bröndby. Johan Larssons utnämning till lagkapten var lite oväntad, men vilket ansvar han tog det där året. Johan vann lagets skytteliga på åtta mål trots att han var högerback.

Klas Ingesson lämnar oss

“De lag vi har haft problem med är AIK och Djurgården, och med vissa små undantag IFK Göteborg. Hur ska vi ha det när de kommer nästa år? Ska vi verkligen ha en bortasektion med ståplats? Jag är tveksam.”

I en intervju med Expressen direkt efter matchen mot Djurgården sa Bosse Johansson dessa ord. Det var höstens andra avbrutna match på Borås Arena där pyrotekniken var i fokus. Denna gång var det extra känsligt, då Klas Ingesson var sämre och låg inför döden. Det påverkade känslomänniskan Bosse Johansson oerhört mycket.

Inför matchen hade vi i Guliganerna ökat försäljningen av en t-shirt med Klas Ingessons ansikte och texten “keep the faith” på. Supportrar ifrån hela Sverige och Italien hörde av sig. Profiler som Ralf Edström och Patrick Ekwall ringde och ville ha t-shirten. Inför Djurgårdsmatchen hade inte intresset för t-shirtarna slagit helt och hållet, men därefter blev det ett enormt intresse. Både unga och gamla guliganer satt flera lördagar i rad och skickade t-shirtar runt om i världen. Vi åkte i skytteltrafik till tryckeriet i Gällstad och skickade cirka 3000 paket med t-shirts.

Matchen mot Djurgården spelades söndagen den 26 oktober och onsdagen den 29 oktober vaknade jag av att Skövde Nyheter vill ha en kommentar på Klas Ingessons bortgång. Jag visste ingenting och därefter ringer vår SLO Eric Sjölin och berättar att det stämmer. Han berättar att det kommer hållas en minnesstund på Borås Arena och han är orolig för om informationen kommer hinna nå fram till alla som vill minnas Klas. Vi blir också oroliga och såg till att Guliganerna köpte in blommor så att det är några blommor på plats när minnesstunden startar.

Vi hade inte behövt vara oroliga för vid 12.00 är det helt fullt vid Borås Arena. Det är höstlov så både unga och gamla har tagit sig till Borås Arena för att lämna blommor och halsdukar. På plats möts vi alla av en ledsen Bosse Johansson som hälsade på mer eller mindre alla som gick mot minnesplatsen. Platsen var där Klas Ingesson ställde sin King Cab när han parkerade för träningar. En plats där vi idag har en minnessten på hörnet av arenan. Det blev två minnesstunder den dagen. En vid lunch och en vid kvällen.

Min vän Olivia jobbade och missade båda minnesstunderna, så sent på kvällen åkte jag dit med henne när folk hade lämnat. Jag har sällan varit vid en så rofylld plats i hela mitt liv. Det var fyllt med hundratals halsdukar, tröjor och blommor. Efter ett tag dök Janne Mian upp och vi stod och kramade varandra en lång stund och pratade om det år vi precis hade fått uppleva.

Några dagar efter mötte vi Brommapojkarna på Grimsta IP. Den matchen vann vi med 1-0 där Klas Ingesson-fostrade Arber Zeneli gjorde sitt första allsvenska mål. Vi säkrade i och med det målet spel i Europa och efter matchen var det väldigt känslofyllt mellan supportrar och spelare. Daniel Mobaeck grät och hade svårt att göra vågen. Anders Svensson hade målat en hyllningströja för att hedra Klas. Vi var många som fällde tårar.

På kvällen stannade vi i Ödeshög med supporterbussarna för att gå till minnesplatsen för Klas i Ödeshög. Bosse Johansson hade gett oss segerbuketten för vår allsvenska medalj. Den buketten lämnade vi på minnesplatsen. Nu hade vi sagt hej då på riktigt till den kanske största förebild vi någonsin har fått lära känna.

Kommentera

kommentarer