Supporterskapet är ett intressant fenomen. De som är inne i det har full förståelse varför vissa handlingar är mer symboliska än andra. Utanför står några och inte helt förstår vad de där supportrarna riktigt gör. Supportrar hejar på sitt lag och önskar att andra ska förlora. Man skapar motståndare i lag, personer och i allt annat för den delen. Ofta är det svart eller vitt. Någonstans i allt det här tror många att man bara går och tittar på fotboll för att det är skoj. Det är inte alltid skoj. Det är en livstil.

För min egen del har hela livet kretsat kring fotbollen. När jag var tre år gammal tog min pappa med mig till Hestrafors IFs fotbollsplan Bollevi, för då var det dags för mig att börja spela fotboll. Nu låg planen bara 50 meter bort ifrån vårt hus och föreningen hade min farfar varit med och bildat. Min farmor startade föreningens supporterklubb, en supporterklubb som min farbror har varit med och drivit sedan han lade fotbollsskorna på hyllan. Hestrafors IF var närvarande hos mig och min familj under hela min uppväxt. Jag spelade fotboll i 14 år och hade pappa med mig på mer eller mindre varje träning som tänare. Min mamma var engagerad i styrelsen och lyckades till slut få in mig där också efter en skada satte stopp för min fotbollskarriär. Det slutade med att jag blev ordförande.

I familjen har jag också en bror, Mikael. Då min mamma och pappa hade ett stort fotbollsintresse började självklart han också spela fotboll. Men han tyckte aldrig det var kul och en morgon var han ledsen för han inte ville åka och spela fotboll. Vilket antagligen bara var en sund reaktion, för varenda släktträff eller middag behandlades ämnet fotboll. Om han ville se på tv gick det inte för det var fotboll på tvn. Skulle vi planera en resa kunde det inte krocka med VM, Elfsborgsmatch eller en av mina egna träningar. Min bror valde att ta utifrånperspektivet och vara den som inte helt förstår supporterskapet. Länge kunde vi bråka om saker han inte vill förstå, som om det gav någon mening. Med åldern har jag förstått honom mer och mer. Jag tror också han har börjat förstå mig mer och mer.

När min fotbollskarriär tog slut 2010 blev det en liten kris. Den naturliga kontakten med kompisar försvann och istället för att spela fotboll började jag jobba mer ideellt i Hestrafors IF. Istället för att ha jämnåriga kompisar så hette en av mina kompisar Thomas, en gammal pensionerad polis som lät mig göra saker som jag nog egentligen var för ung för. Ett år lyckades vi exempelvis samla in över 200.000 i sponsorsintäkter ihop med huvudtränaren Robert. Vi åkte runt på turné i Bollebygd och drack kaffe. Jag kunde det där med IT så jag gjorde foldrar och fina texter. Det fanns självklart en enorm stolthet och glädje kring min roll i Hestrafors, men jag saknade kompisarna.

Den kändaste spelaren i Hestrafors IF någonsin är Anders Svensson, vilket ledde mig tidigt till Elfsborg. En kompis som behöll kontakten med mig var Svenssons namne, Agne Simonssons barnbarn Anders. Han lyckades att ta med mig på matcher och såg till så jag hade seriebiljett på Elfsborgsläkaren. Vilket sen i sin tur ledde till att jag började skriva om Elfsborg. Framförallt fick jag också jämnåriga kompisar. 

När jag började skriva om IF Elfsborg och supporterkulturen under 2011 hade jag under två år byggt upp min syn på supporterkultur ihop med nya kompisar. Vilket också gjorde att jag skrev utifrån den vinkeln, en vinkel som jag väljer att behålla än idag. Men det har också gjort att jag har fått möta fler som resonerar likt min bror en gång i tiden gjorde mot mig, fast i andra frågor. Som person lärde jag mig jättemycket och på många sätt formade det mig. Jag tog också strid i oerhört många frågor och ibland gick det antagligen lite för långt. Många gånger insåg man också vilka man kunde lita på för ibland kände man sig lite ensam. Det slutade förövrigt med att jag var ordförande i Guliganerna under två år.

Det senaste året har jag reflekterat oerhört mycket kring mitt supporterskap, för jag älskar verkligen IF Elfsborg. Men det är en utmaning att hålla uppe gnistan och varje gång jag faller ifrån inser jag att jag saknar att ha det där engagemanget. När jag senare läste Nick Hornbys bok Fever Pitch fick jag ett bredare perspektiv och insåg att jag inte var ensam i mitt grubblande. Det var också då idén med denna hemsidan kläcktes, för jag gillar att skriva. Det är också när jag har skrivit som jag har varit mest nyfiken och engagerad i mitt supporterskap. Det är också då jag har byggt upp mitt kontaktnät. Ett kontaktnät jag gärna använder och vårdar.

Efter ett 2017 när jag stod där på läktarna och hade svårt att känna mig engagerad så skrev min vän Olle till mig på Twitter. Han skrev att jag var bättre förr. Då bestämde jag mig! Jag vill skriva mina supportertexter och vara en röst för de oförstådda. Jag kommer kanske aldrig kunna övertyga min bror eller de där andra som inte förstår, men jag ska ha skoj och jag hoppas någon vill läsa. Framförallt vill jag vårda mitt supporterskap då det är livsviktigt för att jag ska må bra.

Kommentera

kommentarer